Infruset

Skarp som nordanstormen,
 allas kamp mot alla
 kyler genom märgen
 och gör hjärtan kalla.

Det som lövomrankat
 lyste varmt i solen
 liknar snart en boning
 på en ö vid polen.

Men ännu därinne
 milda känslor bygga,
 sitta där och sörja,
 lutande och skygga.

Stundom de mödas
 kylas fjättrar skaka,
 vilja ut, men stappla
 frysande tillbaka.

Kampens bistra frostvind
 isar allt det varma,
 alltför kallt är livet
 för de veka arma

Längre lider vintern,
 kortare blir dagen,
 mörkare blir mörkret,
 blekare blir dragen.

Tills de milda känslor
 alla ligga döda
 i sitt hem vid polen
 tigande och öde.

Om en fångstman kommer
 vindvräkt över haven,
 möttes han av ingen
 i den tysta graven.