Men

Men att evigt krankt betrakta
 sina sjuka drag och miner,
 se, hur döden lömskt och sakta
 härjar oss till grå ruiner,

det är pina utan ände,
 spanska stövlar, hjul och stegel
 – bäst att le åt sitt elände,
 bäst att slå itu sin spegel.

Bäst att taga bördan på sig,
 le åt åldern, som förtorkar
 män till gubbar, bäst att slå sig
 fram, så länge hoppet orkar!

Håna livet, när det hånar
 kallt och hatfullt: vrid dig, släng dig
 undan ödet, håret grånar,
 du är utnött, gå och häng dig!